30/12, jag och mamma satt på flygplatsen påväg hem ifrån Teneriffa. plöstligt så ringde mammas mobil, och innan hon ens hade svarat tänkte jag och sa till Alex "min morfar ligger på sjukhus.." Alex kolla bara på mig och förstod ingenting, men den känslan hade jag. mamma pratade klart och kolla på mig och sa "det var mormor, de har åkt in med morfar på sjukhus". Jag kom ihåg hur Alex kolla på mig och sa "hur visste du?" och jag svara "jag hade känslan". hela vägen hem satt jag tyst och stilla.. Dagen efter åkte jag och mamma upp till sjukhuset och hälsade på. Han var vaken och försökte få fram några ord, men inte ett ord elr jo "sandra", jag minns att jag gick fram till honom , han ville att jag skulle sätta mig på hans säng och han höll min hand. Vi bara satt där och kolla på varandra. Jag åkte hem till pappa och ville fira nyår, men jag hade inte direkt det suget ba "fyfan vad gött med nyår" , utan istället ville jag vara på sjukhuset med min älskade morfar. några dagar efter jag tror det var den 3 så åkte vi till Salhgrenska sjukhus igen och ännu en gång satt jag där och höll hans hand. men nästa dag så åkte jag dit , jag och min syster gick först. då drabbades jag av en chock. den chocken den går inte att beskriva, mitt hjärta gjorde så ont. han hade fått en desperator (stavning?) och det var varken jag elr min syster beredd på. så när vi kom in börjar vi båda att gråta, kramar om varandra och låter tårarna rinna. Morfar vaknar upp och jag kan inte se honom så utan går ut och lugnar ner mig. när jag väl kommer in igen till morfar så kommer en läkare in och säger "det är nog bäst om han får ett eget rum". vi höll med och de tar honom in till ett eget rum. jag klarar ännu en gång inte av det utan går ut med min mormor så hon får gråta. jag håller tårarna borta tack vare att min mormor behövde stöd då, jag kramar om henne och säger "mormor jag älskar dig". hon kramar om mig så hårt och jag känner hur min tröja blir blöt av alla hennes tårar. min syster kommer ut och gråter som fan. fortfarande håller jag tårarna borta och säger "sis, vi ordnar detta, vi klarar det tsm oavsett vad som händer" .. jag kramar om henne och säger "jag går in till morfar stanna här" . jag går med tunga steg in till morfar och ser på honom, hans ögon har somnat men jag sätter mig på hans sängkant igen och tar tag i hans hand och viskar "min morfar, jag älskar dig" , när jag säger de orden känner jag hur han kramar om min hand. typ som ett svar "jag älskar dig också". den dagen var jag på sjukhuset i 3,4 timmar innan jag åkte till min pappa. jag kramade om min morfar länge innan jag tog hissen ner och åkte med min mamma till pappa. alla de andra åkte tillbaka till sjukhuset.. men jag klarade verkligen inte av det. varje dag fråga de om jag inte ville följa med. jag grät så fort de sa ngt och skakade på huvudet. alla har sovit på sjukhuset medans jag har vart hemma. men den 7/1 bestämmer de sig för att sova hemma för en gång skull för läkarna ringer ju ändå. de åker hem vid runt 11,12 på natten. mormor åker hem till sig och jag sover inne i min systers rum. mitt i natten vaknar jag av att telefonen ringer. jag reagerar nog inte så mkt eftersom jag är för trött. men sen när jag hör min mamma gråta fattar jag vad som har hänt. 3.48 var klockan när min morfar somnade in föralltid. de fråga mig om jag ville se morfar en sista gång, men jag kunde verkligen inte se honom då. de åkte iväg och kom hem vid 7 på morgonen . mormor var med. jag gick upp då och gick till skolan, mamma vägrade gå till jobbet. men när jag kom hem satt både min syster, min mormor, mamma och min morbror hemma och sa "hur kan du vara så stark och gå till skolan?" och jag svarar "morfar vill det, min morfar vill att jag ska ha det bra, visst jag är ledsen men glöm aldrig alla minnen med honom". när jag säger det börjar min mamma gråta för hon tkr jag är så stark att gå till skolan. då tyckte jag verkligen inte det utan ba vadå? liksom.. men nu efter ett år fattar jag hur starkt det var utav mig att gå till skolan.

en idag kan jag inte fatta allt det här, liksom just den dagen de inte sover på sjukhuset så somnar morfar in? jag tror, att morfar inte ville att vi skulle se när han fick ta sina sista andetag, han ville göra det själv för han visste att vi fanns för honom ändå.

jag undrar fortfarande vad han ville min mamma när han skulle säga något, när jag inte var där. han sa något om Sandra. mer fick han inte fram.. den relationen jag och morfar hade till varandra är nog den starkaste jag har haft inom familjen elr vad man ska säga. vi gjorde allt tillsammans. han ville att jag skulle börja spela fotboll, det var hans dröm. för jag var alltid med honom och kolla när hans lag Häcken spelade, för det var han som startade det.
Men jag ska göra han glad, ska inte sluta med fotbollen utan kämpa för hans skull.

men morfar, kommer du ihåg när jag var 2 år och sa "morfar, du är min bästa vän"?, minns du när du lärde mig spela fotboll? alla minnen med dig kommer aldrig raderas.

jag älskar dig morfar.