Jag kommer ihåg att det var en lördag kväll, året var 1999, jag var sex år. Jag grät, för jag hade bråkat med
henne. Jag gick mot köket och tog den bästa kniven vi hade. Jag gömde mig och tog kniven mot magen
och ville ta självmord. Jag var bara sex år men jag visste vad självmord var, vilket är helt konstigt, för en
sexåring ska inte tänka det.

Nu är det 2008, och jag är femton år och jag har massa skit kvar. En normal femton åring ska inte få
må såhär.

Jag började på en ny skola i sexan, vilket då inte gick så bra. Jag sket totalt i skolan. Under hela sexan
fick jag inte bra resultat på proven, gjorde INGA läxor.
Sjuan kom men det blev inte så mycket bättre. Jag gjorde läxorna då och då, proven gick bättre.

I början av 2007 träffa jag en kille som jag gillade. Men han ljög om kärleken, han ljög om att han skulle
till USA för att träffa sin syster, men fick reda att han inte hade en syster utan skulle träffa sin flickvän.
Samma år fast den 10 juni får jag reda att en kompis till mig, som jag inte hade snackat så mycket med ville
ta självmord. Eftersom jag själv vet hur det känns att vilja ta självmord så svalde jag hårt och ringde henne.
Jag fick tag på henne och på något sätt fick jag henne att komma hem, men det enda jag gjorde var att
gråta, det var väl det som gjorde att vår vänskap växte.
Den 25 november börja jag snacka med en annan kille,för jag ville ha kärlek.
Men han ljög också om saker. Men det var något inom honom som gjorde att jag
inte släppte honom. Men han fortsatte att såra mig, om och om igen. Mina självmords försök blev allt mer,
jag kunde inte hålla räkningen mer, jag stog uppe på bron, i fönster, stog framför tåg,skar mig,
tog massa tabletter för att jag ville somna in, för jag orkade ingenting mer. Men jag kunde inte hoppa för
det var en som fanns där som jag inte kunde slita mig ifrån och det var Amanda. Det var hon som visste
allt om mig, men jag ville,men gjorde det aldrig. Mitt självförtroende blev 0, jag litade inte på mig själv längre,
kunde inte kolla i speglar utan att jag börja gråta. Kvällarna var hemska, jag satt och grät i flera timmar.
Slutade sova och slutade att äta. Allt detta under 3,4 månader.. 29 juli trodde jag att jag kunde få en ny
kärlek. Men jag kände mig inte trygg hos honom, men jag ville ha kvar honom för att det kanske ändrar
sig. Men eftersom jag inte kände mig trygg så sa jag nej till sex. Han blev sur och vi gjorde slut 28 aug.
Jag var helt nere, för allt som hände mig. Jag saknade en som in åt helvete, men visste inte hur jag
skulle göra för att få tillbaka honom. Jag stannade inne allt mer dessa månader för att ingen skulle
märka att jag mådde dåligt. Någon vecka efter började jag snacka med honom som jag saknade så
mkt igen. Vi började gilla varandra igen och han har förändrat sig så jävla mkt.

Nu efter allt detta som har hänt så mår jag sämst, men jag har huvudet uppe. För jag vill inte ge upp.
Tack vare att jag slutade äta de månader gör idag att jag inte kan äta utan att gråta. Hemma tar det
1 timme för mig att äta en hel portion. Men jag kämpar vilket ger resultat. Jag har slutat skära mig,
men jag har fortfarande ärren kvar.

Jag går nu i nian och har kämpat mycket med skolan. För att kunna komma in på det gymnasium
jag vill. Jag vill gå omvårdnad. Tack vare manda som har stöttat mig har jag höjt mig i de flesta
ämnen, för det var hon som litade på mig. Det har varit jävligt svårt att höja sig när man har det
självförtroendet man har men jag har lyckas, och det är det ENDA jag är stolt över som handlar
om mig. Jag har inga IG, har några VG och resten G, vilket att jag kanske kommer in på skolan
jag vill.

Efter allt som har hänt har jag bara en att tacka för att hon litade på mig och stoppade mig när
jag ville dö och det är Manda. Hon är min allra bästa vän och det är henne jag kämpar för.

Det vi har gått igenom tsm har nog inga andra bästa vänner gått igenom.
Vi känner varandra hur jävla mkt som helst. Manda du är mina andetag, min hjälte, mitt
ljus i mörkret. MIN BÄSTA VÄN! Det är hon som tar mig i handen och säger "vi fixar detta" ,
när allt känns fel.
Liksom hon är min idol, jag ser upp till henne för hon ger sig inte. Det som har hänt med
henne skulle jag aldrig klara av.
Men manda, jag älskar dig. Vi två tills luften tar slut om ens då (L)