jag kan nog inte förklara hur mycket jag hatar detta året. jag önskar verkligen att 2008 inte fanns. men man kan ju tyvärr inte spola tillbaka tiden. jag trodde efter varje månad "det kan inte komma fler problem", men eftersom mitt självförtroende inte är speciellt bra så räcker det med minsta problem och jag blir sårad, knäckt. alla tårar betyder ingenting för mig längre, tårarna bara rinner och jag kan inte stoppa de. min arm har ingen känsel längre. man kan slå hur hårt som helst på den men jag känner ingenting, och även om jag får tårar när någon slår på den så är det bara för jag vet hur ont det gör egentligen. jag går in i saker utan att bry mig, får inte ont längre.. mina kompisar får panik och skriker "sandra hur gick det?", medans jag bara går vidare utan att känna ett piss. jag känner inte ens när tårarna kommer utan det är när jag antigen ser de droppa på mina kläder eller att mina kompisar säger "varför gråter du?" som jag märker det. jag kan knappt sova längre, somnar vid 4,5 varje dag och vaknar under skoltid vid 7 men annars 9,10.. jag är rädd för nästan allting men sväljer min rädsla och går vidare. går vidare och hoppas på att rädslan ska försvinna av sig själv, medans jag vet att det inte är så lätt. man måste kämpa för att få bort den, men att kämpa har jag ingen ork med. jag går runt och har ont i mitt skadade knä som jag fick i januari detta år. det räcker med en liten smäll och knät och dubbelt så stort, jag har inte kunnat sträcka ut det på hur läänge som helst, inte kunnat träna 100% utan att få ont. jag vet att jag borde gå till läkaren med det och det har jag redan gjort, men grejen är att jag vågar inte gå tillbaka för jag vet redan vad de ger mig för svar, "det är för litet du måste träna det ist, så vi kan tyvärr inte operera"..  det är så att när vi tränade inomhus så gjorde jag en kullerbytta så kände jag att mitt knä knäckte till men brydde mig inte så mycket, men sen när vi gjorde en sak som hette idioten så knäckte mitt knä till varje gång jag vände mig om. efter träningen såg jag att mitt knä var dubbelt så stort och så när man kände på det var det typ som en pool i mitt knä. jag gick till läkaren efter TVÅ månader och fick reda att det var broskbildning och muskelförminskning i knät. eftersom brosket är för litet kan de inte göra någonting och detta kommer jag ha hela livet.

jag är en sådan person som säger exakt vad jag tycker och känner. eller jag har blivit sån efter detta året, men när jag väl tycker något så kan jag inte ändra det. som till exempel att jag hatar min kropp, medans de andra säger "nej du har den perfekta kroppen" så kan jag inte ändra mig och tycka "wow jag har det" .. nejnej utan alla kan komma med kommentarer, snälla som elaka men jag håller fortfaranade mitt ord.

men jag hoppas verkligen att 2009 blir ett bättre år, att jag mår bättre, mina vänner mår bättre. jag ska iaf kämpa för mina vänner och jag kämpar för de också om det så behövs.

jag vill inte att ni ska tycka synd om mig eller något sådant, absolut inte. men några kanske känner igen sig och mår dåligt över något och behöver prata. även om man inte känner mig så kan det vara skönt att prata elr vad som helst. eller bara läsa någon blogg som mår dåligt och känna "det är inte bara jag som mår dåligt". för det var ofta så jag kände, att det är bara jag som mår dåligt, varför ska jag bli utsatt för sånt?! men grejen är den ,jag tror att alla människor mår dåligt över något. eller asså inte skit dåligt men asså typ känner sig sårad över något litet. det behöver som sagt inte vara något allvarligt, det är ju från person till person hur de tar illa vid.  men man ska iaf inte skämmas för att man mår dåligt, man ska absolut inte hålla inne det, utan gå till någon direkt och prata. det kan vara vem som helst. det känns alltid bättre att prata med någon. jag vänder mig själv till min bästa kompis eftersom jag vet att hon lyssnar och är en stor lättnad för mig. ibland vänder jag mig till min älsko också men mina bästa vän finns alltid.

jag tackar för detta året och hoppas att 2009 blir såå mycket bättre. mer skratt än tårar.