slutet av januari förra året, 28 faktiskt. jag klev in i en kyrka, rätt så liten var den. jag satte mig mellan pappa och min ena storasyster. jag kom ihåg hur mina ögon fylldes med tårar så fort jag kom in i kyrkan. vi satt på andra raden, mormor, min morbror och mamma satt framför oss. jag kom verkligen ihåg hur hela kyrkan fylldes och sedan kom "de"..
det var min morfars begravning.
jag kom ihåg allting.  jag kunde verkligen inte hålla tårarna borta. alla minnen kom tillbaka, när jag var 2 år och spelade fotboll med honom, när vi åkte till deras land och kolla på travarna som galopperade till den andra hagen.. ALLTING..

när låten "ännu doftar kärlek", jag har nog aldrig gråtit så mycket. hela kyrkan satt och grät, jag kunde inte få slut på tårarna.
jag minns hur vi fick gå upp och säga hejdå för sista gången, jag kunde inte andas. satte mig ner och viskade " jag älskar dig morfar, du är mitt allt.. du som verkligen betyder något för mig". jag reste mig upp och såg ut över folket, de tittade på mig och man såg verkligen i deras ögon "oh vad det är synd om henne." liksom jag var yngst 14 år.
jag tittade upp och viskade " ha de så bra älskade morfar" och gick och satte mig.
efter alla har kommit fram till morfar så kommer Häcken pojkarna fram, och spelar med deras instrument.
när de kom fram gick mitt hjärta i tusen bitar och kastade mig på min pappa och grät. min äldsta syster frågar "vad är det sandra?" och jag svarar "alla de känner jag , morfar och jag var ju .." och avbröt mig själv för jag visste att min syster visste. jag grät och grät.
för när jag var liten så följde jag alltid med min morfar till Häckens klubbhus för att träffa alla hans gamla fotbollskompisar och spelade fotboll med de. mitt intresse med fotboll började faktiskt där.

efter begravningen kom massa fram till mig och sa "vad du är stark och kommer" och kramar mig.. till varje person som sa så svarade jag bara "tacka min morfar."
sedan kom alla häcken pojkar fram till mig och säger "vår lilla sandra har ju blivit en stor tjej nu" och kramar om mig. deras kramar värmdes verkligen. jag hade saknat de så otroligt mycket.

morfars barn som jag kallar "de" var inte ens värd att komma till begravningen. när morfar var på sjukhuset den sista tiden kom de inte en enda gång, mormor fick ringa och meddela alltihop. de ringde inte. sen när han dog så skickade de iväg en annons i GP och skriver "Nu behöver du inte lida mer" , jag minns det så väl. jag var rasande, jag skrek och säger "DE KÄNNER INTE ENS MORFAR, HAN LED INTE. HAN HADE ETT BRA LIV, DE VET LA INTE ENS VAD HAN HADE".
ännu idag kan jag inte förlåta de, så jävla dålig stil att skriva "inte lida mer", vadå inte lida?! han led inte, vi åkte in till sjukhuset för att han inte skulle ramla och slå sig. så han kunde ta det lugnt. vi var där varje dag, pratade med honom. men vad gjorde ni då? ingenting!
han hade en sjukdom som gjorde att han dog, sjukdomen vann över honom. men han hade INTE ont.
för jag frågade flera läkare hela tiden "har han ont?" "lider han?" "var ärliga" , och varje läkare svarade "nej han har inte ont, han tycker det är jobbigt, han lider inte, men han vill inte förlora er."

men nu kan jag inte skriva mer, har tårar (L)